Stållina - Ordförråd
GB/T 8706-2017
Denna standard gäller terminologi som vanligtvis används i stållinaprodukter och relaterade standarder. Termerna som definieras här ska användas vid formulering eller översyn av produktstandarder för stållinor och i praktiska tillämpningar.
Denna standard antar den internationella standarden ISO 17893:2004, *Stållinor - Ordförråd, beteckning och klassificering*, med modifieringar.
I vissa stållinakonstruktioner är trådarna och trådskikten anordnade för att minimera vridmoment eller rotation. Till exempel, i fler-rep sammansatta av strängar med identisk konstruktion, eller i enkel-trådsrep som läggs runt en oberoende vajerkärna (IWRC), om läggningsriktningarna för trådarna och strängskikten är motsatta, uppvisar repet låg torsionsspänning, vilket resulterar i{3} icke{3}roterande eller roterande karaktär.{3}
1. Fosfatat stållina (kinesiskt patent): Fosfatbeläggningens vikt på tråden är 3–60 g/m². Efter fosfatering och före strandning, genomgår tråden ingen ytterligare kalldragning-; den är direkt strandad i trådar, kärnor och det färdiga repet.
2. Galvaniserad stållina: Tillverkad via varm-doppförzinkning eller elektro-galvanisering; en tjockare zinkbeläggning ger överlägsen korrosionsbeständighet.
3. Plast-belagd stållina: En plastbeläggning av en viss tjocklek-som polyeten, polypropen eller polyuretan- appliceras på repets yttre yta eller dess trådar.
4. Bright (obelagd) stållina: Tillverkad av valstråd som har genomgått värmebehandling och ytbehandling följt av kalldragning (Obs: fosfatfilmen som bildas under förbehandlingen slits gradvis bort av intensiv friktion med dragformen under den kalla-dragningsprocessen). Tråden genomgår ingen ytterligare ytbehandling innan den strandas direkt i trådar, kärnor och det färdiga repet. Produktionen började internationellt 1834; i Kina började produktionen 1939 vid Tianjin No. 1 stållinafabriken.
